Förlossningen

Jag tänkte jag skulle sätta mig och försöka skriva ner lite om förlossningen. Det blir nog väldigt olika beroende på vem som berättar, jag eller Mattias, men det här är i alla fall min version. =)

Nog var det värkar jag kände kvällen den 19:e. Jag hade känt den smärtan några kvällar tidigare, men då hade det varit ihållande och inte som värkar. Men runt 22-tiden började det komma igång så smått. Jag brydde mig inte så mycket om det först, men jag minns att jag tänkte att det var lite läskigt och att vi kanske skulle gå och lägga oss, för då skulle det nog gå över. =) Det hade det ju gjort flera gånger tidigare när jag haft liknande värk… Men efter ett litet tag kom de ganska ofta och vi satte oss i alla fall och klockade. Vi hade blivit tillsagda att när jag hade 3-4 st 1-minuters-värkar på 10 minuter så var det dags att höra av sig till förlossningen, och ja, det var bara att ringa! Klockan var då ungefär midnatt. Barnmorskan jag talade med frågade hur jag kände, om jag ville komma in direkt eller om jag hellre väntade lite hemma och slappnade av i ett bad en stund. Eftersom jag hört om så många långdragna förlossningar med värkarbete i hur många timmar som helst, tyckte jag det lät bra att beta av lite tid hemma. Vi tappade upp ett bad och det var skönt att komma i det. Medan jag låg i badet gick Mattias fram och tillbaka i lägenheten och packade det sista och gjorde matsäck. Jag försökte andas mig igenom värkarna som vi lärt oss på föräldrautbildningen. Mattias gick förbi badrummet då och då och när jag legat i badkaret ett litet tag kom han och sa ”Andas du sådär nu igen? Nu får du sluta bada.” Tiden mellan värkarna var nu ungefär mellan 30 sekunder och 1 minut. Men jag kunde ju inte riktigt tro att det skulle gå så fort så jag envisades med att duscha och tvätta håret innan jag klädde på mig och när vi åkte till sjukhuset var klockan några minuter i ett.

När vi kom till sjukhuset ungefär en kvart senare hade värkarna blivit intensivare. Och nu kändes det som om allt gick jättelångsamt! Vi blev insläppta av en undersköterska som tog in oss i ett litet rum där det skulle avgöras om jag fick stanna eller inte. Vadå? Hade de tänkt skicka hem mig i det skicket?! Jag hade så ont att jag klättrade på väggarna och hade jättesvårt att sitta tillräckligt still för att de skulle kunna få en ordentlig registrering med CTG-apparaten. Till slut kom en barnmorska och konstaterade att jag var 6 cm öppen och vi fick då förflytta oss till ett förlossningsrum.

Nu blir det riktigt rörigt här. Min tidsuppfattning är inte den bästa, men jag ska försöka att reda ut det lite. Till slut fick jag lustgas som jag tryckte för glatta livet mot ansiktet. Jag minns att jag inte tyckte den hjälpte alls. Men förmodligen gjorde den det, det hade nog varit värre utan. Jag blev väldigt trött av den, så den hjälpte mig i alla fall slappna av mellan värkarna. Mattias var en ängel och strök mig över huvudet typ hela tiden. Det hjälpte minst lika mycket som lustgasen! Sedan minns jag att barnmorskan pratade med mig och sa att de var tvungna att göra hål på hinnan och sätta en elektrod på barnets huvud. Det var då jag kom på att vattnet ju faktiskt inte gått. Något annat jag minns är att barnmorskan hade väldiga bekymmer med att sätta fast droppkanylen i min arm. Jag vet ju om att jag är svårstucken, men nu var det nästan extremt. Jag minns inte hur många gånger barnmorskan försökte, men Mattias sa att hon stack mig typ sex gånger eller nåt. (Tur att man inte är rädd för nålar…) Hon tappade till slut tålamodet och blev lite tyken och sa att det inte gick, eftersom hon inte kunde och hon var ”expert”. Hon hämtade en annan barnmorska som lyckades på första försöket. Det var skönt.

Jag hann aldrig be om en epiduralbedövning, utan det initiativet tog barnmorskan själv. Hon kallade ner en narkosläkare som kom och stack mig medan barnmorskan lovade att nu skulle det snart kännas bättre. Problemet var bara att då var jag redan fullvidgad och det var typ redan dags att börja krysta. Barnmorskan konstaterade efteråt att epiduralen knappast kunnat göra någon nytta, eftersom den kom in så sent. Jag tyckte det var skönt när jag fick börja krysta, eftersom jag visste att barnet var nära. Men när jag krystat ett tag märkte barnmorskan att Clara började bli lite medtagen och det gick längre och längre tid emellan värkarna. Därför fick vi ta hjälp av en sugklocka i slutet. Men sen kom hon äntligen ut! Det kändes så overkligt och härligt att få upp henne på magen. Och när Mattias konstaterade att det var en liten flicka kändes allt bara så perfekt. Mattias klippte av navelsträngen och var sen med när en sköterska tvättade av Clara osv. medan jag lugnt fick finna mig i att ligga kvar på sängen och bli ihopfixad.

Klockan var som sagt 04.45 när hon kom ut, så nog var det en ganska snabb förlossning allt! Min tidsuppfattning var som jag nämnde inte den bästa och det är verkligen suddigt för mig när jag tänker tillbaka på förlossningen. Under tiden var det jobbigt, men nu i efterhand känns det som det trots allt var en väldigt bra förlossning. Det gick snabbt och vi mår alla bra. Och jag ska erkänna att jag kände mig otroligt stolt över mig själv efteråt! =) Och det var Mattias också. Jag fick pärlörhängen och en blombukett i förlossningspresent. =)

De av er kära vänner som inte fött barn – Jag hoppas inte ni blivit skärrade av vad jag skrivit. Under själva förlossningen känns det såklart inte så fantastiskt, men efteråt så inser man vad man varit en del av och det är fantastiskt. Och även under det allra ondaste så kände jag att det här kommer att gå. Personalen är såklart väldigt kompetent (även om det kan vara svårt att sticka vissa personer…) och jag kände att jag kunde lita på min kropp, att den skulle fixa det. Jag var liksom inte rädd för att dö eller nåt sånt drastiskt.

Här kommer några av de allra första bilderna på Clara efter att hon kommit till oss.

På mammas bröst några minuter efter födseln.

På mammas bröst

Första blöjan…

Första blöjan

…och påklädningen av pappa.

Första påklädningen

Efter tre dagar på patienthotellet kände vi oss redo att åka hem, och såhär söt var lilla Clara då.

Klar för hemfärd

/S

2 reaktioner på ”Förlossningen”

  1. En massa grattis till en underbar dotter. Bra arbetat Mattias med blöjan menar jag, det andra kunde du inte göra mycket åt. Eller hur ändå kännar man sig väldigt märkvärdig och lycklig som pappa.

    Lycka till med allt.

    Thomas

  2. Underbara bilder på lilla söta Clara mest lik mamma såklart.
    Vill gärna ha mer av dessa fina bilder.
    Många kramar till dig Stina med familj.
    Nina

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *