Bloggens tveklöst längsta inlägg

Här kommer mitt jippie-Mattias-är-färdig-flygledare-inlägg. =)

Jag har så smått börjat förstå att det är på riktigt, men det var inte det lättaste att ta in i början. HAN ÄR FÄRDIG!! Jag kände mig alltid säker på att han skulle klara det (när han väl kommit in på skolan), men det känns ändå så stort. Vilken resa det har varit och vad han har kämpat. Jag är så OTROLIGT stolt över honom!

Jag minns hur det hela började. Mattias hade just kommit hem från mission och vi pratade i telefon för första gången. Vi pratade framtidsplaner och han sa att han funderade på pilotyrket. Jag sa väl nåt i stil med usch och kanske kan jag ha nämnt att jag för egen del i alla fall inte ville ha nån pilot till make.. (Med tanke på arbetstiderna och mina stackars nerver.) Mattias blev tyst och jag förstod inte varför han brydde sig så mycket om vad jag tyckte.. Nästa gång vi pratade hade han uppenbarligen funderat vidare och sa ”Vad tycker du om flygledare då?” Vi hade ju inte ens hunnit träffas än efter hans mission, men jag får erkänna att jag vid den frågan började inse att han kanske hade planer på att umgås rätt stadigt i framtiden. =) Och så blev det ju. Men det är en helt annan historia. Tillbaka till flygledarplanerna. (Jag kan förresten erkänna att jag från början inte riktigt visste vad en flygledare var… Trodde som så många andra att det var de där grabbarna med orange flaggor som viftar på banan. Det är det alltså INTE.) =)

Mattias sökte till flygledarskolan (Entry Point North på Sturup) direkt, men p.g.a. utbildningsstopp fick han vänta två år innan han ens fick göra första provet. Vi hann gifta oss, flytta till Karlstad och lämna Karlstad och flytta till Kungsbacka. Mattias jobbade med ekonomi på kyrkans fastighetsförvaltning (ett jobb han inte direkt trivdes med eftersom bara en tiondel av hans hjärna behövdes) och jag läste på GU (for the record kan sägas att jag behövde ca 110 % av min hjärna). Jag minns när han äntligen fick åka ner till Sturup för första intagningsprovet……och hur modstulen och besviken han var när han kom hem! Jag minns att jag fick ett sms om att han ”bara ville ifrån den fula flygplatsen”. (Ja alltså, Sturup är väl inte sådär jättesnyggt faktiskt.) Han var helt säker på att han inte gått vidare för han tyckte det gått dåligt. Men jag minns också det förvånade sms:et jag fick några veckor senare när han fått svar: ”Jag förstår ingenting… Jag gick vidare…” Jag fattade heller ingenting. Vad han pratade om alltså, men efter en stund gick det upp ett ljus.

Sen tog det väl några månader till innan han fick åka ner till Sturup igen och göra nästa prov. Brevet med det resultatet kom precis innan vi skulle ut och äta julmiddag med Mattias jobb. Mattias hade inte hunnit hem emellan så jag la undan brevet och bestämde mig med pirr i magen att inte berätta om det förrän vi kom hem på kvällen för annars skulle Mattias inte kunna koncentrera sig på nåt annat under middagen. Men nån gång under middagen frågade han om posten (han hade ju väntat på beskedet ett tag) och jag kunde inte ljuga… När vi sen kom hem och han skulle öppna det fick jag INTE titta, utan jag fick sätta mig med ryggen mot honom. Åh, vad nervöst det var. Han var helt tyst och sen hörde jag bara ett ”hehe” och då fattade jag direkt att det var goda nyheter!

Sen blev han kallad till en intervju och efter det läkarundersökning i Stockholm och allt gick bara bra! När intagningsbeskedet till EPN kom kändes det så stort så vi nästan ville rama in det. Och ändå visste vi att äventyret bara börjat… Men tänk att Mattias kommit in på flygledarutbildningen, det trodde man ju var näst intill omöjligt. Så MÅÅÅNGA som gallrats bort under processens gång, men Mattias var kvar!

Så Mattias sa upp sig, vi lyckades med konststycket att få en lägenhet i Staffanstorp och flyttade ner på ren vinst och förlust och med mig nästan höggravid. Det började med att utbildningen flyttades fram nån månad så Mattias fick veckopendla till Kungsbacka innan han började på Sturup den 8 oktober 07. Sen började pluggandet och jag minns hur jag satt och förhörde Mattias om och om igen om flygplansnamn, modeller, koder, flight level och en massa annat. Det var ju nästan så jag började kunna en del själv – weird. =P

Vi vet flera som flyttat närmare sina föräldrar när de väntat barn. Jag förstår varför. Vi gjorde precis tvärtom. Vi hade fyra timmar till min familj och typ sju till Mattias. Men vi flyttade ner och födde vårt första barn i Lund och klarade allting själva utan någon vi kände i närheten (tror vi hade barnvakt tre gånger det första året). Det kändes inte som något så märkvärdigt då, det var ju bara så det var. Men nu när jag tänker på det i efterhand får jag faktiskt säga att jag vill gå emot jantelagen och säga att jag är stolt över oss. Mattias hade den mest intensiva och psykiskt krävande tiden i sitt liv samtidigt som vi blev föräldrar för första gången med den omställningen som det innebar. Trots det så när jag tänker tillbaka på den tiden känner jag bara lugn. Jag kände mig direkt trygg i mammarollen och behövde inte ringa min mamma varenda minut. Vi fick definitivt hjälp, även om den var av en annan sort… 😉 Och tack och lov att vi inte fick ett kolikbarn!

Mattias hade faktiskt tenta den dagen Clara var beräknad till, måndagen den 7 januari. Men inget hände ju då, så det var lugnt. Inget hände resten av skolveckan heller och inte nästa heller. Men Mattias satt där med mobiltelefonen med sig i simulatorn beredd att när som helt köra de två milen hem. Men det behövdes som sagt inte, Clara var så medgörlig att hon väntade till helgen. Hon föddes tidig söndagmorgon den 20 januari och vi åkte hem från patienthotellet på onsdagen. På torsdagen var Mattias tillbaka på skolan igen (ingen möjlighet till tio pappadagar här inte). Jag var hemma själv med Clara sen dess och det var inte ens läskigt.

De där tre dagarna var för övrigt de enda Mattias missade under hela utbildningen. Han satsade och kämpade och pluggade och gav hela tiden sitt allt. Och jag försökte så gott jag kunde att stötta, peppa och förhöra. Hans instruktörer hade makt att kasta ut honom när som helst under utbildningen om de inte tyckte att han hade vad som krävdes och på de teoretiska proven fick de bara chans till ett omprov, annars var det hejdå. (Inte som på universitetet direkt där man kan tenta om i flera år om man behagar…) Vi fick höra att det gick ovanligt bra för Mattias klass, det var bara en som tvingades lämna skolan i förtid.

Sen allt det där med att veta att vi skulle bli utplacerade någonstans i landet om allt gick som det skulle. Nervositeten av att inte veta om det bara skulle bli Norrlandalternativ. Sen fick vi veta att alternativen var Kiruna, Växjö och Karlstad. En lättnad att Karlstad var med men en skräck att the outer darkness också var en lika stor möjlighet. Glädjetårar när det blev Karlstad. Sen kom tiden i Halmstad när Mattias utbildning avslutades där. En härlig vårmånad full av förväntan. Sen kom det där lilla tillsynes oskyldiga samtalet till Mattias på lunchen en dag. PANG! Luftfarsverket hade släppt sin bomb. Inget Karlstad för oss. Två veckor innan vi skulle åka upp, alla möbler och saker var redan flyttade. Så ledsna vi var, jag tog det nog hårdare än Mattias. Eller ja, det gjorde jag garanterat. Och vilken FRUSTRATION över LFV:s handlande mot oss och att vi behövde kontakta facket för att få flytten fixad trots att de lovat oss den. Vi skulle minsann gå ”ekonomiskt skadefria” ur det här. Visst. Vi ligger fortfarande ute med några tusen kronor för att när de skulle betala våra dubbla hyror var vi tvunga att skatta på den ”extra inkomsten”. Alltså betalade de ca 67 %. Men det ordnar väl sig i nästa deklaration. Men ändå. Vi kände i alla fall en lättnad när vi fick välja mellan två nya flygplatser – Trollhättan Vänersborg och Skavsta. Valet var inte svårt, i alla fall inte i den situationen vi var då. Så vi startade ett nytt febrilt lägenhetsletande och när vi såg annonsen på lägenheten vi nu bor i i Vänersborg kändes den helt rätt direkt för båda. Trots att vi inte sett den inuti och innan vi ens sett den utanpå. Och vi hade en sån tur (=blev så välsignade) att vi fick komma in i lägenheten TVÅ månader tidigare än när den egentligen skulle gått. Så det blev bara tre bostadslösa veckor hos min familj. Och vad vi trivs bra här! I lägenheten, i staden, i församlingen, och Mattias på jobbet såklart. Så mycket bättre än vad jag tror vi någonsin skulle trivts i Karlstad… Eller det vet man ju inte, vi skulle ju haft Mattias familj där och så, men i övrigt tror jag inte vi skulle ha det riktigt lika bra där uppe som här. =) Det blev en jackpottvinst till slut! Jag hoppas inte LFV får några fler idéer.

Så tillbaka till varför jag började skriva det här mastrodontinlägget – Mattias har nu suttit med en instruktör bakom ryggen i ett drygt halvår på flygplatsen här. Med precis samma press som i skolan – duger du inte får du tyvärr sluta. Jag kan inte fatta att han är färdig, efter all den här tiden och alla bergochdalbanor. Mattias hade klasskamrater som tog tjänstledigt från sina gamla jobb när de började utbildningen, så de hade något att falla tillbaka på ifall det inte gick vägen. Nåt sånt fanns aldrig för oss, vi fick verkligen sätta allt på ett kort.

MATTIAS, JAG ÄR SÅ STOLT ÖVER DIG!! Om det hade funnits en scen inblandad skulle jag gjort precis som Eriks flickvän…

(Och det hade jag varit även om det inte gått så bra som det gjorde.. Ingen kan kämpa som du!)

/S

3 reaktioner på ”Bloggens tveklöst längsta inlägg”

  1. Det var ju en självklarhet att Mattias skulle klara det. 😉
    Men det kändes som man fick en klump i halsen (eller vad man nu säger) för jag tänkte aldrig på att man kunde åka ur utbildningen så ”lätt”. Och att ni inte egentligen verkade ha en plan B. Fattar inte hur ni egentligen vågade! Haha. Och bara missa 3 dagar från skolan, hjälp! Inte illa! 😉

    Än en gång, jag är stolt över dig Mattias och är väldigt glad att ha dig som en svåger även fast jag kanske inte visar det så jättemycket.

    Älskar alla er tre!! <3

  2. Tack älskling =)
    För er som inte är Idolfantaster så menar hon att Eriks flickvän kom upp på scenen när han vann Idol i TV4…

  3. Så vackert skrivet Stina, massa kärlek! Jag får väl passa på att säga Grattis igen till Mattias – jag är också stolt över dig (fast jag inte är familj 🙂 )

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *