Nya jobbet

Okej, efter att Stina sagt åt mig minst ett dussin gånger att jag borde blogga lite om nya jobbet och allt så får jag väl ta mig i kragen och göra det.

Jag trivs bra här i Vänersborg, mycket bra faktiskt. Vi har redan en bekantskapskrets här sedan tidigare så det känns bra, och vi trivs med församlingen här (Trollhättan). Det är nära till vattnet som ni kanske sett på bilderna, det är väldigt mysigt att kunna gå i tio minuter och komma till vänerns strand, centrum och en mycket fin lekplats.

Så jobbet då – det är en liten flygplats med 4 flygledare förutom mig. Sedan finns det förståss en hel uppsättning personal som gör annat också, som vi har en hel del kontakt med (personal som ansvarar för brand och räddning, passagerarservice, tekniker, säkerhet, mat etc.). Det är en liten rullbana (1,5km x 30m) och tornet är kanske 4 våningar högt och står nära banan, i södra banänden (banan ligger nästan nord-sydlig riktning (15-33), liksom i stort sett alla svenska flygplatser).

Att arbeta på en liten flygplats är ganska annorlunda mot den miljö vi spenderat mest tid med på skolan. Storflygplatser innebär att man är flera personer som delar på processen och har hand om varje flygplan en kortare tid, medan på en liten flygplats håller man i hela processen själv (lite som en skofabrik jämfört med en skomakare).

Nu är det för oss på trollhättan en sanning med modifikation för det är ett ganska komplicerat luftrum, vi ligger några mil från Skaraborgs flygflottilj, så de äger i stort sett all luft runt oss när de har öppet (i stort sett dagtid varje vardag i veckan) och korsar ofta även vår luft med Gripen och en del SK60. När de har öppet är det ett tätt samarbete runt alla ankomster och avgångar, sett från vårt håll är vi mycket ”låsta” när de har öppet =) Och när Flottiljen har stängt är vi ändå inte i samma sits som andra småflygplatser för då har vi fortfarande Göteborgs inflygning ovanför och runt omkring, även om vi har betydligt mer luft att röra oss i än när flottiljen är öppen. Men, det ska inte vara lätt, då är det ju ingen utmaning =)

Det har varit en mycket bra upplevelse hittills, det har stundvis varit väldigt mycket nytt att ta in men arbetskamraterna är bra och jag får den tid jag behöver för att ta in allt nytt. Nu efter sommaren kommer det börja bli bedömning också, hittills har jag fått mest ”landa” och ta in allt nytt, men nu blir det mera att arbeta mot fastställda mål för att bli färdig flygledare. Det skall bli kul =)

Nej, det är inte jag på bilden, jag har inte ens tagit den själv =) Men det ni ser är en Saab 340 (rymmer ca 35 passagerare) och är den enda sortens maskin som för tillfället flyger reguljärt hos oss. Banan kan heller inte ta emot så mycket större maskiner pga. att den är så kort. Lägg märke till hur ”nära” trafiken man kommer när tornet är så nära banan och banänden. Kul =)

/M

Ni kommer inte att tro det här

Det här är helt sjukt. HELT SJUKT.

I förrgår när Mattias var hemma och åt lunch så ringde hans telefon. Jag förstod att det handlade om hans jobb och insåg också att det var nåt allvarligt när han gick ut och pratade i trappuppgången. Jag blev naturligtvis nervös. Inte kan det…? Nej, självklart inte! Men jodå, det kunde det visst.

Vi får inte flytta till Karlstad. Det var bara drygt två veckor tills Mattias skulle börja jobba på flygplatsen och nu ringer de och säger att det inte går. Anledningen är att Skyways slutar med alla sina flighter till Köpenhamn från Karlstad, vilket i sin tur innebär att flygtrafiken på Karlstad flygplats halveras. Det kommer medföra att de minskar sina öppettider och därför vill de inte ta emot någon elev. Och det har de MAGE att ringa och säga två och en halv vecka innan jobbet börjar! Vi har ju redan gjort den långa flytten. Alla våra möbler och saker finns ju i Karlstad och själva skulle vi köra upp den 14 maj. Så sent som för några dagar sen pratade vi om hur spännande det skulle bli att åka upp till vår nya, fina lägenhet.

Om jag ska tala för mig själv så blev jag så ofattbart ledsen. Jag trodde nästan inte jag kunde bli så ledsen utan att det involverade ett dödsfall eller nåt sånt hemskt. Det kändes som jag stått på en pall som någon bara sparkade undan för mig. ALLTING var fixat i Karlstad. Vi hade fått tag på en jättebra och fin lägenhet, vi såg så fram emot att bo där uppe och ha Mattias familj nära och kunna umgås med våra vänner. Det fanns så många som väntade på att vi skulle komma!

Så den dagen förflöt för mig med gråt varvat med utskällningar på Luftfartsverket. Jag var, och är delvis fortfarande, så arg. Omplacera någon knappt tre veckor innan jobbet börjar. Jag bryr mig inte om ifall de inte kunde förutse det, jag är arg ändå. Jag är arg på LFV, jag är arg på Skyways och jag är arg på alla som på nåt sätt haft något med den här dumma finanskrisen att göra! (Ja, jag vet att detta kanske inte är en av mina mognaste stunder…)

Det praktiska kommer bli jättejobbigt, som att den här flytten inte var tillräckligt utdragen, men det är ändå inte det som är det värsta. Vi hade ju redan gjort allt det jobbiga med flytten och hade bara det roliga kvar. Men nu har vi fått säga upp den fina lägenheten i Karlstad. Alla våra planer, drömmar och förhoppningar om ett liv i en stad vi känner till, bland folk vi känner och med i alla fall sporadisk tillgång på barnvakt är nu borta. LFV kommer stå för våra flyttkostnader och dubbla hyror nu i sommar, men det är inte mer än rätt så det får de inga stående ovationer från mig för. Faktiskt.

Men vart ska vi då? Chefen Mattias pratade med igår sa att det fanns två lediga plaster som vi kunde välja på. Trollhättan och Skavsta (Nyköping). Mattias skulle ringa tillbaka så fort vi pratat igenom det och det tog inte många sekunder ska jag säga, så chefen blev överraskad över det snabba beskedet.

Jag är oändligt tacksam över de två alternativen vi fick. De kunde ju lika gärna sagt att vi fick välja mellan typ Östersund och Luleå. Trollhättan känns som en bra plats för oss, mitt emellan våra familjer, och jag är övertygad om att vi kan trivas där, men det är en så fruktansvärt stor omställning att göra. Vi får liksom släppa tankarna på Karlstad helt och bara börja om. Så nu är vi inne i lägenhetsletarsvängen igen. Vi tittar runt på både Trollhättan, Vänersborg och Vargön. Men hur hittar man en lägenhet på två veckor??

Jag har bestämt mig att jag inte vill åka upp till lägenheten i Karlstad. Jag har ju inte varit i den tidigare, utan bara sett bilder. Det blir lättast så, annars blir det bara en massa ”såhär kunde det varit”. För att lättast kunna acceptera omplaceringen känns det som att vi helt måste släppa Karlstad och försöka glömma att den lägenheten och alla planer ens fanns. Tack och lov att jag och Clara inte åkt upp i förväg och ”börjat”, det hade varit så svårt. Så jag tänker INTE bo där uppe bland kartonger i tre månader, det är ett som är säkert. Men om drygt två veckor börjar Mattias i Trollhättan och då kan vi inte bo här längre, så då får vi väl se vart vi tar vägen… Att få tag i en lägenhet under sommaren borde inte vara något problem, men det kommer ju förmodligen bli ett glapp på 1-2 månader eller nåt. Jippie.

Mattias blev såklart också ledsen över beskedet, men han är mer produktiv och försöker ordna saker istället för att bli arg som jag. Men jag börjar också lugna ner mig nu, det har ju gått ett par dagar..

Men fy vad overkligt det är, när vi vaknade i tisdagsmorse kunde vi inte direkt förutse att vi skulle spendera den kvällen med att surfa runt på olika hemsidor från hyresvärdar i Trollhätteregionen…

/S

På plats i Halmstad

Nu bor vi i Halmstad! Vi bor i en trevlig liten etta (som LFV betalar) i något som kallas Kadettbyn alldeles utanför militärområdet där Mattias går LFV’s interna utbildning i sammanlagt åtta veckor. Det är trevligt att vara här, skönt att jag och Clara slipper bo ensamma bland flyttkartongerna i Skåne. Det är rätt spännande också, man kan stöta på militärer med automatvapen lite varstans. Ja alltså, de ser ut som det i alla fall.

Imorse tror jag bestämt de hade nån skjutövning av nåt slag för det hördes ända in i lägenheten.

Jag (och Clara) får inte ens titta på skolan där Mattias går för vi får inte komma in på området och Mattias måste alltid ha legitimation på sig när han är där. Och passerkort och kod för att komma in såklart. Om han någon gång får för sig att han vill jobba på nån flygplats med militärflyg (Såtenäs, Ronneby, Linköping, Luleå…) så kommer han få gå en vidareutbildning här i Halmstad ett halvår. Så vi kanske kommer hit igen nån gång. För han är ju allt rätt sugen på Såtenäs där de utbildar Jas Gripen-piloter. Sveriges Top Gun. =)  

Vi bor på ett berg med trevliga motionsslingor alldeles nära. Man kan se en jättefin utsikt över Halmstad. Ska lägga in bilder när vi tagit några! Där är fullt av motionärer, hundägare och ryttare och Clara är såå fascinerad av det rika djurlivet. =) Igår fick hon hälsa på en liten mopsvalp (ursöt) och hon blev alldeles till sig. Så fort hon ser nåt djur, av vilket slag det än må vara – hund, katt, häst, fågel osv. (t.o.m. en skäggagam som vi såg i en djuraffär en gång) så skiner hon upp och det är bara den som gäller. I helgen hemma i Staffanstorp träffade hon en katt på gården och vilka glädjetjut hon gav ifrån sig när hon fångade kattens svans med båda händerna eller fick den i ansiktet. Så hon kanske har lite dominant Welanderblod i sig. =)

Halmstad hade förresten Sveriges högsta uppmätta temperatur igår – 20 grader!

Ha de´!

/S

Tömt skåpet och lämnat nyckeln

Så var det gjort – jag hade min sista dag på skolan idag. Skåpet är tömt, nycklarna till skolhuset inlämnade, sista övningen i simulatorn slutförd, sista rapporten signerad etc.

Det kändes skönt vill jag lova! Nu skall jag förvisso vara kvar en månad på Sturup för lite utbildning hos Luftfartsverket om nationella regler som gäller Sverige. Sedan utbildning i Halmstad ett par månader innan det är slutstation Karlstad, men det känns ändå riktigt skönt! OCH – inte att glömma – slut på CSN. =) Anställd på måndag!

/M

Rapport från graduation day

Imorgon är det en vecka sedan vi hade graduation. Det är lite konstigt eftersom vi fortfarande kommer vara kvar på skolan i 4 veckor, med CSN och allt, innan vi blir anställda av LFV. Och inte ens då är vi färdiga att kallas ”flygledare” utan då är det internutbildning i 3 månader, sedan är man ”flygledaraspirant” på tjänstestället (Karlstad för min del) och först när man är godkänd därifrån (efter ytterligare några månader – upp till ett år) eller ”checkad” som det heter är man ”flygledare” på riktigt. =)

Men att få lön om en månad känns fantastiskt bara det, det har ju dessutom gått fort jämfört med de flesta utbildningar, 1½ år knappt.

Graduation var festligt ändå, här är några bilder. Stina och Clara var förstås med, även om Clara tyckte det enda spännande var trapporna…

Hon var lite gnällig, men blev ändå väldigt omtyckt av diverse personal och elever. Här är hon hos de kursansvarigas assistent och har fått en striphållare (alltså där vi sätter stripparna med information om planen) för att underhålla sig med.

Här är jag och mina klasskompisar. =) Tornmänniskorna alltså. (Radarfolket har graduation om några veckor.) Klassen delades som bekant efter tjänstegren för några månader sedan. Nu är vi uppdelade i flygledare och gruvarbetare. =P Haha, det är ett stående skämt på skolan att vi som ska sitta i tornen är de ”riktiga” flygledarna, medan de andra som bara får sitta instängda i ett rum framför en radarskärm är gruvarbetare. =P

Två bilder från när vi demonstrerade simulatorn för släktingarna…

I ”tornet”.

Här sitter ”piloterna”.

Ceremonin bestod av tre tal (ett av vår course supervisor, ett av skolans VD och ett av Jens i klassen). Efter det fick vi gå fram en och en och ta emot våra certifikat. Det är en tradition på skolan att inga elever är schemalagda under ceremonin, däremot var detta på en fredageftermiddag så de flesta hade gått hem, men när andra klasser tagit examen så har det varit riktigt fullsatt ibland. Våra gamla klasskamrater från radarkursen var naturligtvis där i alla fall. Och sen var det GOD tårta!

Så här ser certifikatet ut =)

Så vad gör vi nu?

Februari Procedur-Approach. Att hantera trafiken på inflygning/utflygning utan stöd av radar utan bara med hjälp av radio och procedur-metoder. En klass som just börjat (som vi var instruktörer åt i någon vecka) var i samma simulator samtidigt som oss igår. En av killarna gick förbi och tittade på radarskärmen (på pilot-sidan har vi nämligen en radarbild så att vi vet var planen som vi skall styra befinner sig, och kan rapportera korrekt till den som sitter flygledare på andra sidan väggen) och sa ”Aha, men det är ju inte så mycket mer trafik än vad vi har just nu” varpå vi log och sade ”Titta på andra sidan får du se.” Han gick runt väggen och tittade på flygledarpositionen, kom tillbaka och utbrast ”INGEN RADAR!? Han sitter ju där med bara ett strip-bord, sjukt!”

Det är ganska annorlunda, men det är riktigt kul! Man får tänka mera, och om man gör rätt när man radarleder trafik så baserar man sina separationer på procedurer även då, även om radarn ger ett väldigt stöd och underlättar allt väldigt mycket.

Mars LFV internutbildning. Vi skall lära oss detaljerna kring regler och bestämmelser i Sverige, samt lära oss ”prata svenska”, all fraseologi etc. som vi lärt oss hittills har varit den internationella standarden, dvs. engelska.

April-Maj är utbildningen förlagd till Halmstad och militärens simulator. Här skall vi bl. a. lära oss just att hantera militärtrafik, konvertera enheter osv. då militären fortfarande flyger på meter och km/h medan resten av flygvärlden använder fot och nautiska mil… (okej, Kina och Ryssland har väl fortfarande meter också, men resten…) Även en metrologikurs på någon vecka ingår.

För den som inte vet det så är det landets flygledare som förser SMHI med mycket av datan som presenteras på nyheterna. Vi gör självfallet inga prognoser, det är ju just det som är metrologernas jobb. Men observationerna hur väderförhållandena verkligen var kommer till stor del från oss. Automatiska instrument mäter mycket, men det skall ändå godkännas och i vissa fall korrigeras av någon innan det går in i datorn och ut till piloterna, och SMHI.

I slutet av maj är vi i Karlstad och jag i tornet på riktigt, som ”flygledaraspirant”. =)

/M

Graduation day

…det känns så skumt – den här affischen sitter uppe överallt på skolan nu. Varje gång en sådan har kommit upp så har man gått och längtat efter sin egen examen, och nu är den här =) Ja, vi har ju varit förhållandevis kort tid på skolan, om man jämför med andra utbildningar, det är jag medveten om…  men nu bär det snart av =)

All familj är inbjuden, men vad jag vet är det bara Stina som kommer med, och Clara =) Har bjudit in Marcus men förmodligen jobbar han, och gör han inte det så är det nog inte hypermotiverat att åke hela vägen hit ner för ett par timmars graduation =)

Om någon av er andra vill titta in så säg till så att jag kan anmäla flera tårtbitar =)

/M

Till Paris och tillbaka

Japp, idag var jag nere i Paris och vände =) Känns lite overkligt faktiskt, att man kan sätta sig i en avlång plåtkabin och efter en timme vara någon helt annan stans… men i vilket fall – här kommer en redogörelse. Grå text är överkursen =)

 över till Kastrup vid kl 06 imorse för att möta upp kapten, en snabb briefing på resan och sedan gick de till planet för att börja med pappersarbetet, medan jag fick gå och ställa mig i kön till säkerhetskontrollen *suck*.

Väl igenom blev jag glad att se att det var en MD80. Ingen allt för liten kärra alltså. En annan fördel med denna är att motorerna sitter ända längst bak, så man har inget problem med att höra varandra i cockpit, det är knappt något motorbuller alls, och man använder inte headset (jämför man med Saab2000 så måste man ha headset till och med för att höra varandra i cockpit, fast det är ju en propellerkärra också så…)

Det finns ett nerfällbart säte vid ingången till cockpit (kallas för ”jumpseat”) så man sitter mellan och bakom piloterna. Inte jättebekvämt, men denna var inte allt för illa faktiskt, jag har ju berättat tidigare om en cockpitresa från ängelholm i en Saab2000 och den var extremt mycket obekvämare =)

Sikten var riktigt dålig, ett par kilometer och låga moln, och disigt som bara den… Vi rullade ut från gaten och behövde bara vänta några minuter innan vi fick starta. Vi hade en Slot-tid så vi fick smita före ett par plan =) När flygledaren skulle förklara det för planet vid sidan av oss, som väntat längre, lät det så här

”-Scandinavian DLF, I am going to depart the company MD80 on your left side ahead of you, he has a slot-time and is faster”

”-Roger on the slot-time, but we disagree with you on the speed”

=)

En slot-tid, eller ”calculated take-off time”, CTOT, som det egentligen heter, innebär att en dator som styr alla färdplaner inom europa håller koll på att ingen sektor eller flygplats blir överbelastad, och sprider ut trafiken så jämt som det går. Detta åstadkommer den genom att dela ut slot-tider. vi hade en slot på 08:43, vilket innebär att det är pilotens ansvar att vara redo för take-off vid denna tid. Flygledaren får bara ge starttillstånd fem minuter före till tio minuter efter denna slot-tid, går det längre tid än så är det bara att rulla tillbaka till gaten och invänta en ny slot-tid. Så funkar det i Europas knökfulla luft nu för tiden. Det kan alltså vara så att man står på marken på sturup och väntar på att få resa till Alicante, men pga. en slot-tid får man inte starta, det är alltså för många flyg på väg in till Alicante och ditt flyg får inte plats förrän om en timme. Vad meddelar piloten till passagerarna? ”Pga trafik får vi inte starta”. Passagerarna tittar ut och ser inte ett enda plan på flygplatsen =) problemet är inte i Sverige utan på destinationen. Och det är bra mycket billigare, och miljövänligare (och säkrare!!) att stå och ta sin delay på marken än att gå i luften och sedan ligga och snurra utanför Alicante i en halvtimme.

Piloter har som jag nämnt tidigare väldigt mycket att göra före och under take-off, men när man ävl kommer upp på höjd så är det lugnt. Väl igenom molnen sken solen såklart, och det var underbart om något! Mitt i vintersverige med regn och rusk och varken sol eller snö så fick man ett par timmar underbart solsken, det känns i kroppen! Men, för redogörelsen – någon halvminut efter att man lättat så slår man till autopiloten och lutar sig tillbaka. Sedan är det mest att titta så att datorn på planet gör vad den skall. Byta frekvens ett antal gånger, men det är mest sådana här

”Copenhagen, Scandinavian 656”

”Scandinavian 656, Copenhagen. Identified”

Vilket bara är att säga ”jag har dig på radarn och håller dig separerad från all annan trafik, fortsätt enl. färdplan.” Två gånger fick vi en sväng på 5 grader för att inte komma i konflikt med korsande trafik men det var allt.

Väl framme vid Paris blir det ju så mera snack när man kommer ner mot flygplatsen, i approach-området. Då är det en hel del höjdjusteringar och svängar, flygledaren ger en rad ”headings” alltså en magnetisk kompassriktning efter en annan som piloten skall flyga, flygledaren ”styr” alltså planet in mot banan och runt/över/under annan trafik med hjälp av sin radar.

När man ligger i linje med banan fångar planets dator upp ILS:en (instrument landing system) vilket kan liknas vid en jämt sluttande rutschbana som planet skall följa sista vägen in och ner på banan. Hur den fungerar? Det är två radiosändare, en för ”track guidance” alltså sidled, och en för ”vertical guidance” alltså sjunkandet. Varje sändare skickar ut riktade radiosignaler som liksom ger ett spår för planet att följa, ”rakt mot sändaren” typ. Egentligen är det ju ännu lite mer komplicerat än så, som en ingenjör förstår… det handlar om att varje antenn egentligen sänder ut riktade signaler i två olika frekvenser, och planets dator tar emot dessa, jämför tiden för mottagandet av de två signalerna och vet så var det befinner sig i förhållande till banans centrumlinje och ”rutschbanan” =)

Något som verkligen gick upp för mig under dagen var hur otroligt beroende piloten är av flygledarens instruktioner i dåligt väder, och hur blint de litar på att personen på andra sidan radion vet vad han gör. Vi gick in i moln vid kanske 6000 fot, flög runt utan att se ett smack i ett par minuter, instrumenten visade att planet hade fångar ILSen och vi var alltså på väg ner mot banan… det finns olika typer av ILS inflygningar, men den vi körde innebar ett minima på drygt 200ft över marken, det innebär att om man inte ser inflygningsljusen till banan när man är 200ft över marken får man ge full gas igen och stiga upp för ett nytt försök. Det kallas för en ”go-around” eller ”missed approach” och är helt normalt och vanligt förekommande i dåligt väder. Nu fick vi inte en sådan idag, men det är absolut en overklig upplevelse (”surreal, but nice” eller vad är det Hugh Grant säger…) att sitta där uppe och bara se vita moln framför planet, se på instrumenten att man närmar sig marken, att man ligger bara 300ft (100m) över marken och fortfarande inte ser någonting… men så kom de – inflygningsljusen – och vi kunde forstsätta ner och landa.

Så småningom såg vi ljusen på själva banan också.

(tror bestämt att detta är bilder från MS flight simulator =) men precis så här ser det ut när man kommer ner i dålig sikt).

Det finns ILS system så tillåter landning i nollsikt, alltså piloten ser aldrig någonting, planet landar självt =) men det ställer höga krav både på utrustningen i planet och på marken. Det vanliga är category 1, som har ett minima som jag beskrev ovan där piloten måste avbryta inflygningen om han inte har visuell kontakt med ljusen på en specificerad lägstahöjd.

En annan intressant sak med Frankrike var att de gör precis som USA och ger landningstillstånd innan banan egentligen är ”min.” I resten av världen innebär ett ”clear to land” att föregående plan är av banan. I New York finns det ingenting i vägen för att du får ”nb17 clear to land” =) Och vi fick vårt ”clear to land” när vi fortfarande såg på TCAS:en att föregående trafik fortfarande var i luften, 6 miles framför oss. Och när vi närmade oss inflygningsljusen så hörde vi att planet bakom oss fick ”clear to land” också =)

TCAS är dels ett system som kan fungera som en livlina för planen när flygledaren har misslyckats och det inte finns någon separation mellan två plan på kollisionskurs. Den kan säga ”climb, climb” till det ena och utrustningen i det andra planet säger då ”descend, descend” så är konflikten löst. Detta fungerar ju då såklart bara när man kommer upp på lite höjd, när man flyger runt i inflygningsområdet så har man ofta låg höjd, nära terräng och dessutom låg fart och klaffar ute så det är inte alltid lätt att bara ge gas och börja stiga. Men, detta TCAS instrument (Traffic Alert and Collision Avoidance System) erbjuder inte bara nödlösningar på konflikter utan fungerar också som en liten ”situation display” där man kan se trafik som befinner sig runt omkring, samt deras höjd i förhållande till den egna. Det fungerar genom att TCAS instrumentet tar emot signaler från de andra planens transpondrar. Det var alltså på den här lilla skärmen vi såg att planet framför oss fortfarande låg ca 200ft över marken när vi fick ”clear to land.”

Det här blev ett långt inlägg… och då har jag bara skrivit om resan ner =p

Nej, jag skall inte redogöra för mer. Det var fantastiskt kul att få flyga med där fram och se saker från pilotens perspektiv. Att se hur utsatt piloten är i dåligt väder med dålig sikt, att se när de har mycket att göra, vad de gör när de inte svänger på planet eller pratar med mig på radion =)

Det jag tycker verkar svårast är att de hela tiden måste vara vakna för vad som sägs på frekvensen, utifall ett anrop kommer till dem, måste hela tiden ha öronen spetsade på om det skall låta ”Scandinavian 656” i högtalaren, samtidigt som de gör allt annat som de skall göra, samtidigt som de talar med varandra osv. för det går inte att de sitter tysta varje gång det är snack på frekvensen, då skulle de inte få någonting gjort av sitt eget jobb =) Så det har jag verkligen respekt för. Min situation är ju lite annorlunda för radiofrekvensen är ju ofta det enda jag jobbar med, om jag inte snackar med någon annan flygledare, men det händer inte lika ofta att de två sakerna kommer samtidigt, för piloterna är denna ”multi-listening” en vardag =)

Känslan av flygningen sitter fortfarande i kroppen =) jag hade ju planer på att bli pilot innan jag började den här utbildningen till flygledare, och jag tror definitivt att jag skulle gilla pilotyrket om jag hade gått på det spåret istället.

/M

Instruktör?

Den här och nästa vecka är vår klass instruktörer för en relativt ny klass på skolan. När de sitter i torn-simulatorn sitter vi bakom och agerar instruktör. Det är knappt någon trafik, så det handlar inte om att instruera i trafik-avveckling utan bara att få in rutiner som hur man skriver på stripparna, flyttar runt stripparna i stripbordet, fraseologin etc. men det är kul ändå. Och det är framför allt kul att se hur mycket man lärt sig sedan man själv satt i den sitsen.

Idag, när vi hade våra egna sista övningar i simulatorn innan jul kom den klassen in och tittade under några minuter under min övning. Vi gjorde inte det när vi bara hade gått några veckor, men jag kan tänka mig hur de kände, ”ska vi klara det här om ett år?” De övningarna vi har nu är maxtrafik för flygplatsen (ca 40 rörelser per timme). Det skulle nog ha känts överväldigande när man ännu inte riktigt fått in snitsen hur man tar emot fyra plan på en halvtimme… men man lär sig snabbare än man tror.

Nästa vecka (tisdag/onsdag) skall vi flyga jump-seat med SAS. Jump-seat är den tredje stolen i cockpit, där man kan sitta och titta och lyssna =) gjorde det ju som bekant en gång Ängelholm-Bromma-Ängelholm under praktikveckan, i en Saab2000 (nej, inte bilen…), men det skall bli kul att göra igen. Särskilt som man kan så mycket mera om hur allt funkar nu. Och det lär bli Boeing 737 eller MD80. Jet alltså =)

/M

Intervjun

Stina har visst lovat att jag skall lämna en rapport från intervjun. Så här var det, vi kom till skolan på morgonen, hade ett ”aircraft recognition test” under ca en halvtimme, och gick sedan över till LFVs barack på andra sidan gatan. Huruvida det märktes på mig att det var lite spänt vet jag inte men Staffan och Cissi var märkbart nervösa. Ingen av oss visste ju hur mycket de olika cheferna brydde sig om de presentationsbrev/CV vi skrivit, eller våra prioriteringar inklusive argument.

Staffan hade sagt till mig och Cissi att han inte lämnat någon prioritering eftersom alla tre ställena var treor för honom (lite kaxigt…) men det skulle strax visa sig vara lögn. Det första som hände efter några handskakningar osv. var en powerpoint där de visade våra önskemål så som vi rangordnat dem i våra brev. Staffan hade prioriterat Växjö, Karlstad och sist Kiruna. Precis samma som Cissi (Jag hade alltså Karlstad, Växjö, Kiruna).

Alla runt omkring mig, inkl Cissi och andra klasskamrater, har hela tiden sagt till mig att det är ju inget snack om att jag skulle få Karlstad, frågan är ju bara vem av Cissi och Staffan som skulle hamna i Kiruna. Även om jag hoppats att det var så, så vågade jag aldrig tro på det. Och det var nog tur det, för det skulle visa sig att cheferna komit dit helt förutsättningslöst, de började på noll så att säga.

Efter några minuters information om hur förfarandet skulle gå till så fick jag och Cissi gå ut och vänta medan Staffan intervjuades. Vi satt och pratade i närmare 50 minuter innan han kom ut. Cissi blev såklart bara mer och mer nervös allt eftersom tiden gick. När han äntligen kom ut var det hennes tur. Medan hon var inne pratade jag och Staffan lite, och han var som sagt inte riktigt sig själv, inte lika skämtsam, lättsam och oseriös, utan tydligt spänd. Så klart… Kiruna-ödet stod ju på spel =)

Efter så ytterligare tre kvart kom Cissi ut, och nu hade klockan blivit närmare lunch och det fanns en viss osäkerhet om det skulle bli avbrott för lunch eller inte före min intervju. Jag frågade henne, men hon meddelade att de sagt att vi skulle köra färdigt allt innan lunch. Bra, för ingen av oss skulle förmodligen kunnat äta något ändå. Jag och Cissi hade inte ens brytt oss om något att dricka fast Kaffe/Chokladmaskinen stod precis bredvid soffan där vi väntade.

Så var det som sagt min tur. Det hela började med att jag fick berätta lite mer om vem jag är, utöver vad jag skrivit. Det var svårt, för jag tyckte att jag tömt ut det mesta viktiga i brevet, och jag ville inte sitta och säga en massa som de redan läst. Jag fick till någon kommentar om att ”om Staffan är den som drar alla skämt så är jag den som skrattar åt dem” och att ”jag är en ganska lugn och stillsam person som skrattar ofta och mycket.”

De insåg väl att jag inte skulle sitta och babbla på något vidare mera (förmodligen det till skillnad från åtminstone en av de tidigare intervjuoffren =) om det är något Staffan kan så är det att snacka), så de gick vidare med frågor.

Först frågade de om Stina, så jag berättade hur vi träffades, hur länge vi känt varandra, när vi gifte oss osv. sedan frågade de om hennes utbildning så jag fick redogöra för kostvetenskap.

Det var en hel del frågor om mina intressen, de frågade vad ledorden ”Ansvar, Professionell och Aktiv” betydde för mig personligen mm.

De frågade huruvida jag föredrog att arbeta själv eller i grupp, varpå jag svarade att ”jag har inga problem med att arbeta i grupp (som alla instruktörs-rapporter också visat) men skall jag vara ärlig så föredrar jag att arbeta ensam” vilket de upplevde som positivt eftersom man ofta arbetar ensam på mindre flygplatser, och mest bara träffar arbetskamraterna när man löser av varandra.

Så långt allt väl, det kändes bra och jag hade hopp om Karlstad. Sedan började de prata om hur det är bra att man får se något annat innan man kommer till det stället man skall slå sig till ro på. (Karlstad var ju definitivt det stället av de tre där vi kunde tänka oss att bo längst.) Oj då… De började berätta en massa om verksamheten på Växjö och Kiruna, och lyfte fram alla fördelarna med de båda ställena. Efter att först ha trott att min anknytning till Karlstad var något som talade för mig, så verkade det nu vara tvärtom. Medan de satt med sin utläggning om framför allt Växjö så hörde jag knappt vad de sade, jag funderade mest om det var så att Karlstad höll på att segla iväg, glida mig ur händerna =/ Jag funderade på om det fanns något jag kunde berätta eller tillägga som skulle ändra något…

De frågade mig hur jag skulle ta det om jag kom till exempelvis Kiruna. Jag svarade sanningsenligt att om jag varit ensam så skulle jag nog sett några år i Kiruna som ett äventyr. Men jag sa också ”Men om jag ska gå hem idag och berätta för Stina att vi ska flytta till Kiruna… Då vill jag inte vara i mina skor!” =)

Efter en liten stund var intervjun slut, och jag gick ut till Cissi och Staffan. Cheferna skulle överlägga och komma till ett beslut. Vi väntade utanför i närmare en halvtimme, och nu var spänningen helt på topp, ingen av oss anade någonting.

När vi väl fick komma in igen visade de en powerpoint med hur de kommit fram till att det skulle bli. Kiruna – Staffan. Där andades jag och Cissi ut, och det spelade inte så jättestor roll vad som stod på nästa två slides =) Men vi fick ju som sagt som vi ville. Men de berättade att de i sin fantasi placerat var och en av oss på ett ställe i taget och diskuterat igenom alla våra förutsättningar osv. grundligt. så ingen ”satt säkert” någon gång.

Pewh! Känslan kommer nästan tillbaka när jag berättar om allt det här. Men lycka – Karlstad för oss! =)

/M

Lättnad

Jag kan inte beskriva vilken stor lättnad det är att hela den här processen är över och att det blev så bra. Det är en stor sten som har fallit från våra axlar. Det känns som att hinder efter hinder har kommit i vår väg, men ett efter ett har vi tagit oss över dem (med hjälp naturligtvis). Nu är det enda som är kvar att hitta en passande lägenhet, men efter allt vi tagit oss igenom känns det som en relativt lätt match i jämförelse.

Jag fick veta den stora nyheten via sms. Jag skickade ett meddelande till Mattias om att han VAR TVUNGEN att ringa för jag var så nervös och ville inte vänta tills han kom hem. Han fick det precis när cheferna höll på att överlägga och Mattias och de två klasskamraterna satt och väntade på att bli hämtade. (Mattias erkände faktiskt att han var väldigt nervös, inte bara pirrig.) När Mattias skickade ett meddelande och berättade det blev jag såklart hypernervös och hade stora problem med att få i mig min chili till lunch. Men sen fick jag ett sms kanske runt en kvart senare och det var så sköönt!! 

Mattias får berätta lite om intervjun vid tillfälle.

/S