Lejonberget

En varm dag (9 maj) åkte vi bort till Lejonberget för att leka och träna. Där ligger en gammal militärhinderbana som vi upptäckte första gången när Mattias råkade stöta på info om den på nätet. Där kan man ha rätt kul om man gillar att klättra och göra andra jobbiga saker. =)

1

Jag höll mig mestadels i skuggan med Lovisa. 😉

2

Som ni ser kan Clara göra sådant som hennes mamma aldrig kunnat.

3

4

Här kan ni se vem hon brås på.

5

/S

I Nolhagaparken med lördagsgodis och Shropes (+ lite kräk…)

1

Notera Claras säkerhetstänkande när hon låst ihop vår kickbike med Levis. 😉

2

3

Efteråt gick vi hem till oss och lagade och åt middag. Barnen fick jordgubbar och grädde till efterrätt.

4

Kort efter efterrätten tar jag Elias och bär upp honom för att göra honom i ordning för sängen. Uppe i övre hallen så kaskadkräks han! I mitt ansikte. Jag fick t.o.m. i munnen.. Rött naturligtvis, efter jordgubbarna. Mattan blir dränkt och omöjlig att rädda. När Strömboms varit hos oss tre dagar tidigare hade Tamina blivit sjuk och kräkts, men vi trodde vi klarat oss eftersom det gått så lång tid. Tydligen inte? Men det var konstigt, för ett tag efter att Shropes åkt hem fick jag ett sms om att Amy också kräkts. Men hon kan ju omöjligt ha hunnit bli smittad av Elias och kräkas själv så fort? Oavsett, kräksjuka i maj suger! Jag var orolig för Lovisa, men hon och jag klarade oss, trots att jag fått kräk i munnen. Tyvärr så missade jag dock Eurovision Song Contest en vecka senare som jag, Nina och Kenneth skulle se med Ellen hemma hos henne, för Clara kräktes också några dagar efteråt. Resten av Strömbomfamiljen blev förresten smittade av Tamina och hade nog inte så kul i sin husvagn som de bor i nu efter Italien. Men de var friska för ESC i alla fall. I vilket fall, jag fick titta hemma och Mattias förvånade mig när han bidrog mig med sin närvaro. =)

/S

En promenad i försommaren

Jag och alla fyra barnen tog en tur vid Nolhagaberget i det fina vädret. (6 maj) En 1,5 timmes promenad, men vi la inte så mycket distans bakom oss. Trots att en stor tjej var sur en kortis och att Elias slog sig en gång, så var det en trevlig promenad. Tjena, vilket väder!

0

4

05

02

9

03

04

Fick några riktigt ljuvliga bilder på Jonathan! Speciellt de två nedersta värmer mig mer än försommarsolen!

15

/S

Sista aprilbilderna

Pappa bjuder pojkarna på pizza i parken under Claras pyjamasparty.

1

Kojfrukost.

1

Nyklippt Clara har fått färg i håret och klubba av frisören.

2

Vem är det här som står och tittar på pappa? Eli…sa? =)

2

Första, dock inte sista, gången som Elias bandagerade sitt ben med frystejp…

3

Pappa hade en liten hjälpreda i affären. Jag gissar att hjälpredan inte var enbart till hjälp hela shoppingturen dock. 😉

4

Hemmagjord play-doh i ett försök att varva ner de nyblivna storasyskonen lite.

5

Söte Jonis.

6

Ett av play-dohmästerverken.

7

Ja, men gissa vem som varit framme…

8

Ack, mitt hjärta…

3

Sover gott.

9

Hyssen haglar tätt när man blivit storebror…

10

Jonathan älskar att sitta med Lovisa.

11

Mysigt hos pappa med.

12

Clara älskar det också för den delen. =)

13

Ibland blir man lite trött själv…

14

15

Och på tal om att somna… Den här sköna ställningen somnade Elias i. Han hade snott Lovisas napp och inte velat visa det, därav händerna för munnen. Och så däckade han!

16

Och Liten sover på…

17

Tilläggas kan att Lovisa redan hunnit med allehanda väder i sitt lilla liv. Sommarvärme, hagel, åska, snö… ”April, april, vet ej vad den vill…” som Jonis sjunger i förskolan.

/S

Tiden på BB

Jag och Lovisa stannade på sjukhushotellet två nätter. På onsdagen kom Mattias, barnen och mamma och hälsade på och på torsdagen kom de förstnämnda tillbaka och hämtade oss.

1

2

Tiden på sjukhushotellet förflöt lugnt för mig och Lovisa. Vilade och gosade, gick och åt, gjorde läkarundersökning, hörseltest, pratade med en mycket dryg läkare om k-vitamin osv. Första natten sov Lovisa mycket, men då sov inte jag så mycket. Andra natten var jag dödstrött, men hon kom inte till ro ordentligt på hela natten. Inte så bra synkade. =)

3

48 timmar (tidigast) efter födseln kan man ju göra PKU-test. Vid alla våra andra förlossningar så har det som jag förstått det varit praxis att man stannar så länge om man inte har några egna invändningar. Det brukar ju vara skönt att få gjort alla tester och sånt innan man åker hem så man inte behöver komma tillbaka. Men här fick man inte stanna så länge, om enda anledningen var att man väntade på PKU-testet. Så vi fick åka hem vid lunchtid på torsdagen för att sedan komma tillbaka på fredagen och göra testet och bli utskrivna.

4

5

Innan Mattias och barnen kom och hämtade oss var de i Ramnaparken och lekte litegrann.

6

7

8

Vi förberedde oss själva och rummet för att vi skulle åka hem.

9

10

Packade och klara. =)

11

Dags att åka!

12

Vi åkte allihopa tillbaka till Borås dagen efter och efter att jag och Lovisa varit på kontrollen och gjort PKU-testet (stick i huvudet, men blodet som kom räckte bara till 3 av 4 cirklar på pappret så hon fick bli stucken i handen OCKSÅ. =( Usch, det var faktiskt jobbigt) så åkte vi till Annelundsparken och träffade Nina och David och barnen en liten stund. Kul att se dem igen efter deras Italienvistelse. Mamma kom också förbi en kortis.

13

15

14

Innan vi körde hem till Alingsås köpte vi skor till barnen på Skopunkten. Mattias satt i bilen med Lovisa och jag tog in de andra i tur och ordning. Något av en pärs, ja.

/S

När Lovisa dök ut i världen

Nu kommer det äntligen… Förlossningsinlägget. Förstår att ni suttit spänt och väntat länge nu. 😉 Det kommer bli lite annorlunda än tidigare förlossningsinlägg. 🙂 Och väldigt detaljerat. 😉

Jag försökte vila och sova så mycket som möjligt under förmiddagen efter nattens strapatser. Det kändes inte helt omöjligt att det skulle dra igång senare, men det var svårt att säga. Vid klockan tolv satt jag i soffan i vardagsrummet och kände att jo, den där sammandragningen skulle nog nääästan kunna klassas som en värk. Och så fortsatte det så. Japp, det VAR igång! Det är ju inget vidare tryck i dem från början, men det var definitivt värkar. Vad var det vi sa igår? Att optimalt skulle vara att det satte igång när vi hämtat Clara och Jonathan från skolorna. Jonathan slutade 12.20 och Clara 13.20. Ja, men det var väl rätt punktligt och bra! 🙂

De första två timmarna med värkar tog jag det rätt lugnt. Mattias hämtade barnen på skolan, jag tänkte igenom packningen, duschade och satt ute i parken med mamma och tittade på Elias som sov i gungan. 🙂

1

Sen gick vi in och jag parkerade mig i soffan med min rissocka som de stora barnen turades om att micra åt mig. Mattias tyckte jag var galen som bad honom åka till affären för att jag ville ha bäryoghurt med mig, men jag kände inte alls att det var någon fara på taket än. Värkarna blev intensivare, men jag kände mig väldigt lugn och bekväm där i soffan bredvid mamma. Vi gissade när bebisen skulle komma ut och jag har för mig att mamma gissade att det skulle bli någon gång mellan 19 och 22, väl tilltagna marginaler där. 🙂 Mattias var på mig och ville att jag skulle ringa till förlossningen. Man vill ju inte gärna höra att det är fullt precis när det är dags att åka. Jag ringde ca klockan 16 och de sa att jag var välkommen närhelst jag ville, så det kändes skönt.

Jag var som sagt väldigt nervös innan förlossningen. Smärtan är sannerligen inte att leka med även om man klarat av den förut. Jag visste inte riktigt hur jag skulle möta smärtan. Vi hade övat precis som inför tidigare förlossningar med att Mattias nöp mig i benet och jag profylaxandades igenom det och försökte slappna av. Men jag hade även läst om dykmetoden där man inte koncentrerar sig direkt alls på andningen utan endast på att slappna av i hela kroppen. Här ska man liksom ”dyka in i” smärtan och utforska den, istället för att försöka ”andas bort” den. Hur känns den? Exakt vart gör det ont? Kan du beskriva smärtan? Har den förändrats? osv. Jag hade försökt göra detta nån gång när Mattias gjorde sitt bästa för att ge mig ett blåmärke på låret, men då föll jag lätt tillbaka in i profylaxandningen, förmodligen av gammal vana. Så jag visste inte riktigt vilken metod jag skulle använda mig av när det väl var dags.

Men väl där i soffhörnet när värkarna ökade kändes det mest naturliga dykmetoden. Jag slappnade av och dök in i smärtan. Det gjorde ont i mitten längst ner på magen. Det kändes som…som…som att någon plöjde i magen på mig. Ja, så skulle man faktiskt kunna beskriva det. Det här kommer låta väldigt fånigt. Väldigt, väldigt fånigt. 🙂 Men jag fantiserade om en liten man inne i magen som gick och plöjde sin lilla åker på gammaldags vis bakom en häst. Elof Lindberg hette han. Till åren, vitt hår, väderbitet ansikte, rutig skjorta, hängslebyxor, träskor. Så varje värk dök jag in i smärtan och verkligen kände hur Elof jobbade på där inne med vårplöjningen och jag lät tankarna rulla på om honom och byggde ut hans historia. Jag vet hur det låter. 🙂

Jag kände som sagt att jag satt bekvämt i soffan och kunde jobba igenom värkarna bra. Bebisen bjöd också på en del rörelser vilket kändes lugnande. Jag ville inte behöva vara på sjukhuset för länge, utan höll mig gärna hemma så länge det gick. (Jag tvingade också Mattias att sätta upp säkerhetskedjan till dörren vi köpt för ett tag sen, men inte hunnit sätta upp. Oroade mig för att Elias skulle kunna vakna på natten och typ ge sig ut och leta efter oss om vi inte var hemma.. Hemska tanke.) Jag märkte hur jag flera gånger sköt avresan framför mig. Jag väntar en halvtimme till, tänkte jag. Och så en halvtimme till…  Vid klockan fem kände jag att jag nog fick sluta med det här nu och det var dags att åka. Men då skulle jag på toa och säga hejdå osv. (Elias sa att han ville följa med..) så klockan blev nästan halv sex innan vi kom iväg. Det var underbart väder ute, klarblå himmel och strålande sol. Barnen var ute och lekte på gården och kom fram och gav mig hejdåkram och det kändes inte direkt som att någon som såg oss kunde missta sig om att vi skulle in till förlossningen. 🙂 Med en rissocka i kjollinningen och stödd av Mattias tog jag mig till bilen. Jag hade kunnat gå själv, men varför inte liksom. 🙂 Vi lämnade min mobil hos mamma för att hon hade glömt sin hemma och hon skickade ett sms till pappa om att vi just åkt in kl. 17.29 (såg jag i telefonen efteråt).

I bilen började jag med att äta en Bärry mellan värkarna. Sen var det bara att hänga med i svängarna och värkarna. Jag hade gruvat mig lite inför bilresan som ju tar ca 45 minuter. Vid tidigare förlossningar har när man varit tvungen att vara stilla, typ vid ctg-avläsningar och sånt, varit superjobbigt. Därför tänkte jag att sitta fastspänd i bilen så länge blir nog ingen höjdare. Men eftersom jag använde mig av dykmetoden gjorde det mig inget att jag var fastspänd. Jag satt ju ändå helt still och avslappnad. Vädret var som jag sa helt fantastiskt och jag kunde faktiskt njuta lite grann av solen och himlen mitt i all smärta. Mattias ville köra lite fort ibland så jag fick säga till honom då och då. 🙂 Elof hängde med mig på resan ungefär halvvägs, sedan började det göra för ont för att fantisera om en gubbe i magen så då koncentrerade jag mig bara på avslappningen. Mattias sa att jag var typ som vanligt mellan värkarna och sen segade jag liksom ihop och försvann när det kom en ny värk. Jag är faktiskt ganska så stolt över hur jag klarade av bilresan. Jag stretade inte emot, bara accepterade smärtan, slappnade av och följde med och kroppen fick jobba ultimat. Och det kände jag verkligen att den gjorde. Det hela fortskred raskt och eftersom jag var så inne i smärtan och koncentrerade mig på den kunde jag tydligt känna hur den ändrades och började innefatta större områden. Först längst ner i mitten av magen som sagt, sedan utökade den sig ned neråt mot sittbenen, bakåt mot ändtarmen, uppåt i ryggen och till sist ut i höfterna. Jag har aldrig tidigare noterat detta, det har liksom bara varit ont, ondare, ondast. Så detta var faktiskt lite spännande. Ifall jag skulle föda barn igen, undra om jag skulle kunna räkna ut hur långt jag kommit bara genom att känna vart smärtan befinner sig. Jag kände som sagt att kroppen jobbade effektivt när den fick arbeta ostört och jag började känna ett tryck neråt strax innan Borås tror jag det var och det intensifierades och var ordentligt starkt när vi körde in på sjukhusområdet.

Mattias hade frågat om jag ville bli avsläppt vid entrén medan han körde iväg och parkerade eller om jag ville åka med och parkera och gå med honom. Jag hade svarat att jag fick se. Vi insåg nämligen risken att vi inte skulle få parkering precis utanför entrén, men det fick vi. Vilket kändes väldigt skönt då och med facit i hand visade sig vara väldig tur… Mattias betalade parkeringen med mobilen och han fick bekräftelsesms att parkeringen startat kl. 18.11. Vi gick från bilen och det tryckte på rejält neråt, men inte så jag var på väg att krysta. Entrén är låst och vi tryckte på en knapp och jag fick säga vem det var och de öppnade. Ett bud av något slag var där och ville också komma in. ”Dags att föda barn?” frågade han. Jajamän!

Värkarna var täta och när vi kommit innanför de första dörrarna och väntade på att de skulle öppna nästa så vi kunde komma in på förlossningsavdelningen satte jag mig på en bänk för det var jättejobbigt att stå och gå. När vi gick in i korridoren på avdelningen tänkte jag typ ”okej… here we go, nu är jag här…”, för även om jag känt att kroppen jobbat jättemycket i bilen och även om jag hade ett stadigt tryck neråt så vågade jag liksom inte hoppas på att jag var jättenära slutet. Man vet ju aldrig hur det blir och jag ville undvika att bli besviken. Vi blev visade in i ett undersökningsrum (what?) och en sköterska sa att hon skulle kolla mitt blodtryck (whaaaaaaat??). Jag bara stirrade frågande på henne, kändes liksom inte riktigt läge för det nu! Hon började fippla med slangarna till blodtrycksmaschetten som typ trasslat ihop sig lite eller nåt. Det tog säkert bara några sekunder, men jag bara sa typ ”Äh, jag går och kissar.” Jag var egentligen inte vidare kissnödig, men jag ville verkligen inte stå där och vänta. Sköterskan frågade då ”Du kommer in p.g.a. värkar eller?” Ehh….ja!!

Så jag gick in på toaletten, kissade ett par droppar, väntade lite extra där inne och tog nästa värk. När jag kom ut hade sköterskan gått iväg (score!) och jag satte mig i en stor fåtölj och Mattias tog av mig mina skor och strumpor och satte på mig foppatofflorna. Även det vet vi nu i retrospekt var väldigt smart gjort.. I fåtöljen fick jag en supervärk och jag sa till Mattias att det trycker neråt. Det hade det ju gjort innan med, men jag hade inte sagt det och nu var det som att det nog la in en ytterligare växel. Mattias tryckte på knappen och barnmorskan kom in och sa att de skulle ta mig till ett förlossningsrum. Ja tack! Hon hade läst mitt brev i förlossningsjournalen som vi gett dem, det var därför hon inte kommit förrän nu, sa hon. Vi började gå, men ganska snart kom en ny supervärk och jag tog närmsta stol och satte mig. Trycket neråt var otroligt starkt, precis på gränsen till att jag skulle vilja krysta. Barnmorskan förstod att nu var det snabba ryck som gällde så hon tog fram en rullstol och skjutsade mig snabbt igenom korridoren till ett förlossningsrum. När vi kom in i rummet kände jag att en till värk var på väg. Jag ställde mig upp och gick två meter fram till sängen, tog emot med händerna på sängen och sa, ja, vad sa jag egentligen.. Här går mitt och Mattias minne isär. Jag trodde att jag sa ”Nu kommer bebisen.”, men Mattias tror att jag sa ”Den kommer nu.” Det spelar kanske inte så stor roll. =) Sen sa jag i alla fall också ”Nu krystar jag.”, som för att liksom försöka göra dem beredda och jag kunde inte annat än att krysta. Och det här är coolt. Det är första gången jag krystar och föder stående och jag kan säga att det var en enorm skillnad. Enorm! Den här ring of fire som man pratar om när det nästan bränns när huvudet ska ut kändes knappt alls. Jag krystade en gång och det kändes som att huvudet kom ut. Men jag hade ju inte hunnit klä av mig. Jag stod där i både trosor och kjol. Jag hörde Mattias fråga barnmorskan bakom mig ”Ska jag dra ner trosorna?”. Hon sa ja och jag kände att det fanns lite kraft kvar och jag krystade ut resten av bebisen på en gång. Och nu var det lite läskigt, för jag kunde ju inget göra själv för att fånga bebisen då kjolen hängde i vägen, så jag fick bara lita på att de skulle fånga den bakom mig! (Det fanns en typ sacosäck 1,5 meter bort, men det var ingen som hann dra fram den.) Jag lyssnade faktiskt efter en duns… Men hörde tack och lov ingen! ”Fångade ni den?!” eller nåt sånt frågade jag. ”Ja, vi fångade den!” sa barnmorskan och när jag vände mig om virade de redan en handduk kring bebisen och jag fick upp den i famnen. Ha! Redan klart! Mattias kunde inte hålla sig för skratt. Han var både lättad och förvånad att det redan var över. Hinnorna gick sönder och vattnet kom samtidigt som bebisen och det skvätte rejält så det såg ju ut som ett smärre blodbad, men de torkade snabbt upp det värsta, jag tror inte ens jag hann se det. (Barnmorskan berättade dock sen att hon skämtsamt bett sina kollegor om ursäkt, eftersom hennes skift tog slut innan de kunde skicka upp oss till hotellet, alltså fick nästa person ta hand om det..) Trosorna kasserade vi, men kjolen la vi i en plastpåse och den kommer jag ju aldrig kunna göra mig av med nu. 🙂 Tofflorna ställde vi i ett handfat så länge.

En sak som jag skrivit i mitt förlossningsbrev var att jag inte ville att någon skulle berätta för mig vad det blev för kön. Jag hade haft samma önskan när Elias kom och då höll barnmorskan upp honom framför mig så jag fick se. Nu ville jag ta det ett steg längre och hoppades på att jag skulle få chansen att få upp bebisen i famnen och sen titta efter själv. Och precis så blev det för när jag vände mig om och fick bebisen i mina armar hade de ju redan fått en handduk runt. Så speciell känsla det var, att sitta där med sitt barn i famnen och inte veta om det var en pojke eller flicka. Det var liksom bara ett barn. Det var jättefint. Men jag kan ju erkänna att med tanke på hur nyfiken jag var så varade den där stunden inte speciellt länge. Men ändå. 🙂 Jag trodde ju sedan innan att det var en pojke och när jag såg ansiktet tyckte jag det var likt Jonathans, så då trodde jag det än mer. Men när jag sedan tittade efter och såg att det inte alls var en pojke utbrast jag ”Du skojar!”, haha.. Men åh, så kul det kändes med en liten tös. Ska jag vara riktigt ärlig trodde jag det knappt fast jag såg det och tittade efter flera gånger… Kanske var jag lite rädd att det skulle ändra sig.. =) (T.o.m. efter att vi ringt hem och berättat för mamma och barnen så tänkte jag att jag var tvungen att titta igen, tänk om jag sett fel och sagt fel till dem…haha!)

Klockan var 18.29 när Lovisa dök ut. Alltså ungefär en timme efter att vi åkte hemifrån (exakt en timme efter att mamma skickat sms till pappa), 18 minuter efter att Mattias betalat parkeringen och sisådär 30-45 sekunder efter att vi kommit in i förlossningsrummet. =)

Barnmorskan hette Millan (egentligen Marie-Louise) och hon var fantastisk. Hon var vänlig och respektfull och frågade hela tiden om det var okej att hon gjorde si eller så. Det var verkligen jag som fick bestämma när och hur saker skulle göras. Det var skillnad från tidigare förlossningar, även om barnmorskorna vid pojkarnas förlossningar varit bra de med så var det här något helt annat. Och vad gäller barnmorskan vid Claras förlossning så är det ljusår emellan.

Bl.a. hade vi skrivit i förlossningsbrevet att vi inte ville att bebisen automatiskt skulle injiceras med k-vitamin. Om förlossningen varit otraumatisk ville vi hellre ge det oralt (vilket gjordes med första dosen ett dygn senare). Jag ville inte heller att moderkakan skulle stressas ut med livmodersammandragande, utan den skulle få tid på sig för att säkerställa att Lovisa fick allt sitt blod genom navelsträngen som vi valde att hålla intakt länge. Moderkakan kom ut kort efter och något livmodersammandragande behövdes inte. Jag fick sy tre stygn och det var lika otrevligt som vanligt.

Vi blev sedan lämnade ensamma ett tag med vårt nya lilla liv.

Första bilden.

1

Känsliga läsare varnas. 😉 Här ligger vi med moderkakan bredvid oss, navelsträngen fortfarande intakt. Vi låg så i 1 timme och 35 minuter, tills barnmorskan kom in igen och klampade och Mattias fick klippa. Dock såg vi då att Lovisa låg lite på den och hon kan nog ha råkat klampa den lite, för vi såg lite blodrester i den fortfarande efter så lång tid. Men övriga strängen var helt vit. Moderkakan åkte sen ner i en kylväska och så tog Mattias med sig den hem sen och stoppade den i frysen. 🙂

a33

Vi ringde också våra föräldrar, och barnen såklart!, medan vi låg där med moderkakan och berättade hur det hade gått (möttes av jubelskrik av mamma och barnen blev glada). Sen tog vi årets mest välförtjänta kvällsmat. 🙂

3

Hälsa på pappa.

a11

5

a22

Efter ett tag kom barnmorskan in igen och hon undersökte Lovisa och vägde och mätte. Allt såg fint ut. Hon anmärkte på att Lovisa hade väldigt runt och fint huvud och att det tydde på att hon inte stått och tryckt länge. Redan när jag precis fått upp henne i famnen tyckte vi båda två att hon kändes mindre än sina syskon och det stämde också, hon vägde 3710 gram (Clara som var närmast i vikt vägde 4025 gram). Hon var 53 cm lång (1 cm kortare än Clara och Jonathan och 1 cm längre än Elias). Hennes huvudomfång visade på 36 cm (samma som Jonathan. Clara var 35 och Elias 37).

7

8

11

10

Senare gick jag och tog en dusch i ett duschrum ute i korridoren. Det var så väldigt lugnt och tyst där ute. Jag frågade en sköterska om det var en lugn dag, men hon svarade att det var det verkligen inte. Kanske vi haft lite tur då. Och bra ljudisolering. =)

Vi var kvar och tog det lugnt och pratade i förlossningsrummet, samt packade ihop oss.

0

17

00

12

000

0000

Runt klockan 23 kom en sköterska och hämtade oss och tog oss upp till hotellet på sjukhuset.

Hotellet ja! Now we’re talking. Det slår faktiskt t.o.m. patienthotellet i Lund. Två ställbara sängar, eget badrum, stor tv. Det var riktigt toppen. Tänk att man kan ha det så här efter att man fött barn – eller så kan man ligga i ett fyrbäddsrum som när vi fick Jonathan. Sjuuuuuukt stor skillnad.

Mattias stannade en liten stund innan han skulle köra hem för de stora barnens skull.

Lovisa var trött och sov ganska mycket under natten, men jag höll mig vaken så länge jag orkade och kollade att hon andades.. 🙂

19

20

Sammanfattningsvis: Jag är väldigt nöjd och tacksam över förlossningen. Om jag någon gång ska föda barn igen kommer jag DEFINITIVT att använda mig av dykmetoden och föda stående på ett eller annat sätt.

Och jag tycker det känns lite roligt att förlossningen blev helt interventionsfri. Inte ens en ctg-övervakning liksom. Inget hade alltså blivit annorlunda om jag stannat hemma och fött. 😉

/S