Förlossningen

Jag tänkte jag skulle sätta mig och försöka skriva ner lite om förlossningen. Det blir nog väldigt olika beroende på vem som berättar, jag eller Mattias, men det här är i alla fall min version. =)

Nog var det värkar jag kände kvällen den 19:e. Jag hade känt den smärtan några kvällar tidigare, men då hade det varit ihållande och inte som värkar. Men runt 22-tiden började det komma igång så smått. Jag brydde mig inte så mycket om det först, men jag minns att jag tänkte att det var lite läskigt och att vi kanske skulle gå och lägga oss, för då skulle det nog gå över. =) Det hade det ju gjort flera gånger tidigare när jag haft liknande värk… Men efter ett litet tag kom de ganska ofta och vi satte oss i alla fall och klockade. Vi hade blivit tillsagda att när jag hade 3-4 st 1-minuters-värkar på 10 minuter så var det dags att höra av sig till förlossningen, och ja, det var bara att ringa! Klockan var då ungefär midnatt. Barnmorskan jag talade med frågade hur jag kände, om jag ville komma in direkt eller om jag hellre väntade lite hemma och slappnade av i ett bad en stund. Eftersom jag hört om så många långdragna förlossningar med värkarbete i hur många timmar som helst, tyckte jag det lät bra att beta av lite tid hemma. Vi tappade upp ett bad och det var skönt att komma i det. Medan jag låg i badet gick Mattias fram och tillbaka i lägenheten och packade det sista och gjorde matsäck. Jag försökte andas mig igenom värkarna som vi lärt oss på föräldrautbildningen. Mattias gick förbi badrummet då och då och när jag legat i badkaret ett litet tag kom han och sa ”Andas du sådär nu igen? Nu får du sluta bada.” Tiden mellan värkarna var nu ungefär mellan 30 sekunder och 1 minut. Men jag kunde ju inte riktigt tro att det skulle gå så fort så jag envisades med att duscha och tvätta håret innan jag klädde på mig och när vi åkte till sjukhuset var klockan några minuter i ett.

När vi kom till sjukhuset ungefär en kvart senare hade värkarna blivit intensivare. Och nu kändes det som om allt gick jättelångsamt! Vi blev insläppta av en undersköterska som tog in oss i ett litet rum där det skulle avgöras om jag fick stanna eller inte. Vadå? Hade de tänkt skicka hem mig i det skicket?! Jag hade så ont att jag klättrade på väggarna och hade jättesvårt att sitta tillräckligt still för att de skulle kunna få en ordentlig registrering med CTG-apparaten. Till slut kom en barnmorska och konstaterade att jag var 6 cm öppen och vi fick då förflytta oss till ett förlossningsrum.

Nu blir det riktigt rörigt här. Min tidsuppfattning är inte den bästa, men jag ska försöka att reda ut det lite. Till slut fick jag lustgas som jag tryckte för glatta livet mot ansiktet. Jag minns att jag inte tyckte den hjälpte alls. Men förmodligen gjorde den det, det hade nog varit värre utan. Jag blev väldigt trött av den, så den hjälpte mig i alla fall slappna av mellan värkarna. Mattias var en ängel och strök mig över huvudet typ hela tiden. Det hjälpte minst lika mycket som lustgasen! Sedan minns jag att barnmorskan pratade med mig och sa att de var tvungna att göra hål på hinnan och sätta en elektrod på barnets huvud. Det var då jag kom på att vattnet ju faktiskt inte gått. Något annat jag minns är att barnmorskan hade väldiga bekymmer med att sätta fast droppkanylen i min arm. Jag vet ju om att jag är svårstucken, men nu var det nästan extremt. Jag minns inte hur många gånger barnmorskan försökte, men Mattias sa att hon stack mig typ sex gånger eller nåt. (Tur att man inte är rädd för nålar…) Hon tappade till slut tålamodet och blev lite tyken och sa att det inte gick, eftersom hon inte kunde och hon var ”expert”. Hon hämtade en annan barnmorska som lyckades på första försöket. Det var skönt.

Jag hann aldrig be om en epiduralbedövning, utan det initiativet tog barnmorskan själv. Hon kallade ner en narkosläkare som kom och stack mig medan barnmorskan lovade att nu skulle det snart kännas bättre. Problemet var bara att då var jag redan fullvidgad och det var typ redan dags att börja krysta. Barnmorskan konstaterade efteråt att epiduralen knappast kunnat göra någon nytta, eftersom den kom in så sent. Jag tyckte det var skönt när jag fick börja krysta, eftersom jag visste att barnet var nära. Men när jag krystat ett tag märkte barnmorskan att Clara började bli lite medtagen och det gick längre och längre tid emellan värkarna. Därför fick vi ta hjälp av en sugklocka i slutet. Men sen kom hon äntligen ut! Det kändes så overkligt och härligt att få upp henne på magen. Och när Mattias konstaterade att det var en liten flicka kändes allt bara så perfekt. Mattias klippte av navelsträngen och var sen med när en sköterska tvättade av Clara osv. medan jag lugnt fick finna mig i att ligga kvar på sängen och bli ihopfixad.

Klockan var som sagt 04.45 när hon kom ut, så nog var det en ganska snabb förlossning allt! Min tidsuppfattning var som jag nämnde inte den bästa och det är verkligen suddigt för mig när jag tänker tillbaka på förlossningen. Under tiden var det jobbigt, men nu i efterhand känns det som det trots allt var en väldigt bra förlossning. Det gick snabbt och vi mår alla bra. Och jag ska erkänna att jag kände mig otroligt stolt över mig själv efteråt! =) Och det var Mattias också. Jag fick pärlörhängen och en blombukett i förlossningspresent. =)

De av er kära vänner som inte fött barn – Jag hoppas inte ni blivit skärrade av vad jag skrivit. Under själva förlossningen känns det såklart inte så fantastiskt, men efteråt så inser man vad man varit en del av och det är fantastiskt. Och även under det allra ondaste så kände jag att det här kommer att gå. Personalen är såklart väldigt kompetent (även om det kan vara svårt att sticka vissa personer…) och jag kände att jag kunde lita på min kropp, att den skulle fixa det. Jag var liksom inte rädd för att dö eller nåt sånt drastiskt.

Här kommer några av de allra första bilderna på Clara efter att hon kommit till oss.

På mammas bröst några minuter efter födseln.

På mammas bröst

Första blöjan…

Första blöjan

…och påklädningen av pappa.

Första påklädningen

Efter tre dagar på patienthotellet kände vi oss redo att åka hem, och såhär söt var lilla Clara då.

Klar för hemfärd

/S

Äntligen pappa

Så hände det till slut – lilla Clara kom till världen. Några timmar av intensiv smärta – kroppslig för Stina och själslig för mig – följt av den största glädjen man kan föreställa sig. Vi grät båda två (faktiskt alla tre) när hon kom upp i famnen.

Jag vet att de som inte upplevt det här inte riktigt förstår vad jag talar om, jag förstod i varje fall inte. Fortfarande på föräldrautbildningen kändes det hela ganska avlägset, det enda jag kunde riktigt ta in var fakta om själva förlossningen, det praktiska.

I det ögonblicket jag fick se henne förändrades allt som i en handvändning. På en sekund blev sådant som tidigare kännts rätt så viktigt i livet ganska litet, medan den här lilla människan, tillsammans med Stina som alltid varit viktig, det enda som egentligen betydde något.

Äntligen hemma

Upplevelsen att bli pappa rekommenderas med största innerlighet =) Med min långa erfarenhet på 89 timmar (de flesta av dem i vaket tillstånd) känns det som att en helt ny värld öppnats, en värld av nya känslor och upplevelser, och att lära känna en sida av sig själv som man inte tidigare varit så bekant med.

Jag blev överraskad av hur naturligt allt kändes, första gången jag skulle lyfta upp henne var jag så osäker på hur man kunde hålla det sköra lilla livet, och det kändes lite meck med den första blöjan, men efter bara några timmar kändes allt så självklart och naturligt. Och så skall det väl förstås vara också.

Några av våra vänner har fått barn före oss, vissa flera år före oss, och visst känns det som att man glider ifrån varandra lite… eller mycket… men det är nog oundvikligt, ett lika naturligt fasbyte som att gå från att vara singel till att vara gift. Det är ju också påfrestande för vänskapsrelationer ibland.

I kyrkan har man ju lärt sig om familjer, att det är den största källan till lycka och den övergripande meningen med livet. Det har jag trott på i många år, men inte förrän nu förstår jag det till fullo. Det känns som att börja livet på nytt (med färre timmars sömn men så mycket större glädje i hjärtat).

/M

Tröttsamt att äta

Clara har kommit!

13 dagar över tiden, men nu är hon äntligen här!

Hon föddes söndagen den 20 januari 2008 klockan o4:45 och såhär söt var hon på sin första levnadsdag (ca 5 timmar gammal).

Claras födelsedag

När hon föddes var hon 54 cm lång och vägde 4025 gram. Inte illa! =)

Idag har vi kommit hem från patienthotellet och det firade vi med att alla tre ta oss en lång, välförtjänt tupplur i sängen. Nu lagar Mattias mat och Clara sover vidare på Stinas arm.

Fler nyheter och framförallt bilder kommer snart!

Vadslagning och värk(ar?)

Många av Mattias klasskompisar har slagit vad om vilken tid på dygnet som barnet kommer att komma. Det kostar 20 kronor att vara med och den som kommer närmast får allas insatser. Lite lustigt det där… =) Jag föreslog att de kunde slå vad om ifall barnet överhuvudtaget kommer eller inte… Nej, men faktum är att i skrivande stund har jag regelbundet ganska ont. Jag vet inte om det är värkar, men det värker i alla fall. =) (Tänk att något som gör ont kan kännas så hoppfullt.)

Förresten, grattis på födelsedagen Nina! Om du gärna ville ha din födelsedag i fred, så kan jag glädja dig med att du kan känna dig ganska safe nu. Här hinner knappast hända något på 40 minuter. =)

/S

Den som väntar på något gott…

Nop, här har inget hänt än… En vecka över tiden nu. Får se om den lille behagar komma ut under nästa vecka. Är inte längre så säker på att den hinner ut innan Ninas födelsedag! Varför dröjer han/hon? Vi som t.o.m. håller på och storstädar lägenheten så att han/hon verkligen ska känna sig välkommen! =P

Jag tycker inte det har varit så jobbigt att vara höggravid som jag trodde det skulle vara. Man har ju hört både de ena och det andra från olika kvinnor och naturligtvis har alla en förkärlek till att berätta det allra värsta och jobbigaste. Det är väl självklart, de är ju stolta att de klarat av det. Så eftersom allt man hört har varit om hur tungt och hemskt det är, var jag förmodligen förberedd på värre än vad jag tyckte det var. Det är ju inte så att man en morgon helt plötsligt vaknar upp med jättestor mage och svullna ben. Det kommer ju succesivt, så att man hinner vänja sig. Sedan finns det ju tillstånd man inte direkt kan vänja sig vid kanske, som illamående eller halsbränna. Illamåendet i början av graviditeten vande jag mig definitivt inte vid (och det var just så hemskt som jag tidigare hört!), men halsbränna har jag tack och lov förskonats från. Men jag får ändå erkänna att de senaste två veckorna har varit ganska tunga. Men det är tur att man har en så snäll man som hjälper en med allt man inte orkar eller klarar av utan att få ont.

Jag undrar om det blir samma med förlossningen. Jag hoppas det! =P Alltså, att det inte blir så hemskt som jag föreställt mig efter att ha hört andra kvinnor prata om det. Men det är väl inte så stor chans kanske. =)

Mitt motto nu: ”En avklarad förlossning är en bra förlossning!” =)

/S

Lugnet före stormen

Två dagar över tiden… Inte så överraskande egentligen. Jag har hela tiden varit beredd på att gå över tiden, så jag såg nog inte risken för att barnet skulle komma i december som så stor ändå. Men jag får erkänna att för varje dag som går utan att jag känner någonting, så undrar jag om det någonsin kommer komma igång av sig själv… Lite drastiskt att tänka så kanske, det har ju trots allt inte gått över så mycket än. Trots att vi båda har stor respekt för förlossningen, så hoppas vi båda att den ska komma igång nu snart. För mig känns det verkligen som lugnet före stormen att vanka av och an här hemma.

Mattias kom på igår att han/hon kanske inte kommit än för att vi inte köpt någon skötbädd än och han/hon kanske är rädd att vi ska lägga honom/henne på den hårda tvättmaskinen… 😛 Min kommentar var att nog förstår han/hon att vi inte skulle göra det och vi har ju i alla fall ett skötunderlägg. Mattias var inte övertygad. Så sagt och gjort, vi ska åka ut i eftermiddag och se om vi hittar en skötbädd som passar bra. 🙂 Så ska väl alla hinder vara borta sen, haha. 🙂

Spänningen är verkligen stor nu. Vem är det som kommer? C eller N?

Babysockar

/S

Det blir ett januaribarn!

Jag får erkänna att jag drog lite av en lättnadens suck när klockan slog midnatt den 31 december. =) Vet inte om det stämmer, men jag inbillar mig att det är roligare att vara född i januari än december. Nu får vi bara se när han eller hon behagar dyka upp. Beräknad födsel är på måndag, men det är ju inte så ofta de prickar in utsatt dag. Kanske sitter jag här om två veckor och är rädd att det ska bli ett februaribarn, haha. =P Men nej, så illa ska det väl inte bli i alla fall. =)

Här kommer en av bilderna vi har på vårt lilla mirakel än så länge.  /S

 Ultraljud vecka 18